Ville se stjärnorna. Höra vågorna. Och somna.
Men vår privata strand blir helblöt när mörkret fallit.
Så jag sov i världens mysigaste hängmatta istället.
På ön. I dammen. Utanför huset.
Men löven var i vägen. Så jag såg inte så många stjärnor.
Nästa kväll gick vi för att se kometen.
En besvikelse.
Liten. Suddig. Långt borta.
Upp till utkiksplatsen. Klar stjärnhimmel. Vackert.
När de andra gick tillbaka bestämde jag mig för att stanna kvar.
Sova över. Ensam. Utan lampa.
När jag hörde mullret blev jag rädd.
Om blixten slår ner träffas jag.
Tänk om jag rör mig i sömnen. Och rullar ner för stupet.
Försökte att inte tänka på det.
Och mörker är läskigt.
Tänkte stanna kvar så länge jag kunde se stjärnorna.
Fast för att kunna hålla koll på om stjärnorna syntes behövde jag vara vaken...
Marken var varm.
Somnade ett par gånger.
Varje gång jag var på väg att gå tillbaka hem tog jag mig i kragen.
Måste klara. Utmaning. Kämpa.
Sedan kom en kompis. Och plötsligt var det inte jobbigt längre.
Två är alltid bättre än ensam.
Fenja
