Någonting i mig sa att jag stått still och trampat på ett och samma ställe alldeles för länge. En och en halv månad hade jag befunnit mig i Cairns, och det hade blivit dags att se något nytt. Så efter ett hastigt beslut satt jag då där på bussen. På väg. Jag tog mig till paradisön Magnetic Island. För att beskåda gudomliga soluppgångar. Bestiga hisnande klippberg. Vandra runt ruinerna av krigshistoria. Och beskåda tumnagel-stora fladdermöss-bebisar.
Efter en kort båttur (jag fick styra!) från staden Ayr (och en bakåtkullerbytta från sidan av båten) dök vi ner till de nära trettio för att ta oss en närmare titt på vraket Yongala. Täckt av lila växter låg skrovet fridfullt där på botten. Hundratals stora stora (och tusentals små) fiskar simmade runtomkring och genom den gamla skutan. Motströms simmade vi längs den ena sidan. Färgglatt. Vi hälsade på ett par sköldpaddor, en orm och inuti båten låg en haj och sov. Vi tog oss runt till andra sidan, där vi plötsligt fick fart. Den starka strömmen rutschkanade oss tillbaka till starten. Så hade det blivit dags att sakta bege oss tillbaka upp till ytan. Och vågorna. Väl där var min kropp så utmattad att mina armar knappt orkade dra mig (längs repet) tillbaka till båten.
I staden 1770 bodde jag på ett jättemysigt ställe. Mitt ute i ingenstans. Där var tyst. Lugnt. Och jag låg i hängmattan på ute verandan medan de varma vindarna blåste genom trädgrenarna. Läste Magdalena Graafs självbiografi.
Tillsammans med ett trettiotal andra seglade jag runt Whitsundays Islands. Första uppgiften blev att hissa segel. Sedan snorkla. Dyka. Chilla. Och vandra längs Whitehaven Beach. Sand. Sand. Sand. Allt var perfekt. Solsken och vackert väder. Men det var inte förrän det plötsligt och helt oväntat började regna (läs ös-piss-häll-regna-ner) som jag verkligen började gilla utflykts-turen. Inte bara för att jag tycker om att springa barfota i uppförsbacke på leriga stigar och känna vattnet strila mellan tårna. Eller för att jag gillar att vara dyblöt från topp till tå och uppleva att det är så varmt att det inte går att frysa. (För det gör jag). Nej. Jag tror att den främsta anledningen till att mina känslor plötsligt fick en sådan fart var för att det var så oväntat. Helt utan förvarning. Ingen tid att tänka. Plötsligt bara var det så. Och jag befann mig mitt i det. The unexpected. På det oväntade finns inga förväntningar. Och utan förväntningar, hur är det möjligt att bli besviken? Och. Just det. När vi stod högst upp på utkiksplatsen och blickade ut över stranden. Sanden. Hördes plötsligt ett dånande, svepande ljud. Och vi såg. Ett militärplan flyga förbi. Nära. Stört-dyka mot vattnet. Sedan graciöst upp igen. Dansa till höger. Hastigt svänga vänster. In bakom en kulle. Och planet var borta. Kvar stod jag. Med gåshud på armarna och ett stort leende på läpparna.
Elva helt, för varandra, främlingar inskuffade i en vit bussbil. Några lådor mat, sovsäckar, fyra tält och en rejäl nypa sand. Så började vår Fraser Island utflykt. I strålande solsken, på en strand längs salt stänkande vågor for vi fram. Ett holländskt par och ett danskt. Två tyska väninnor och två svenska. Ytterligare en holländare. En tyska. Och så jag. Fantastiska grupp F. Eftersom jag inte hade åldern inne tillät man inte mig att hantera ratten. Men det gjorde inget. Jag var så nöjd med att sitta bak i bilen och blicka ut genom fönstret. Se alla de tusen vågorna dundra förbi. Avslappnande. Minst sagt. Så besteg vi en liten klippa. Simmade runt en klarblå sjö. Vadade genom en strilande bäck. Och hamnade öga mot öga med en dingo(valp).
I den perfekta lilla rikemansstaden Noosa hann jag inte stanna länge. En blinkning och jag satt åter på bussen mot söder. Nästa stopp blev Australia Zoo. Steve Irwins (krokodiljägaren som dog efter en rocka hamrat hans hjärta) hem. Väldigt vackert uppbyggt med mycket att titta på. Krokodiler. Koalor. Kängrus. Elefanter. Och tigrar. Och efteråt på busshållplatsen utanför stötte jag på en gammal arbetskamrat från Malmö jag inte träffat på ett och ett halvt år. Its a small world.
Jag bodde på The Arts Factory i Byron Bay. Ett hippieställe som påminde om tiden på Waiheke Island (Nya Zeeland). En av sovsalarna utgjordes av en gigantisk tipi. Rummet bredvid var en i färgglad buss. Där hölls workshops, så som jonglering, thai chi och tillverka-din-egen-didjeridoo. Och på luciadagen hade tre svenskor klätt sig i vita lakan och levande ljus. Med sång och pepparkakor delade de med sig av sina decembertraditioner. Stadens gator och butiker var mysiga att gå genom. Litet. Smått. Gulligt. Jag gjorde två dyk utanför Julians Rocks. Tidigt på morgonen gick vi upp. Körde ner till vattnet. Sjösatte båten. Den ny-upp-gångna solen hade lagt ett gudomligt sken över stranden, och bland vågorna guppade morgonpigga surfare. Vinden blåste i håret och vattnet stänkte, och väl nere under vattnet såg jag min första gitarr-haj och muräna. Och två stora rockor. Häftig känsla. Tillbaka upp på land tog jag mig till Nimbin (Australiens eget Kristiania) och just denna dag hade de marknad. Med mysig sång och mycket att titta på. Och fast vi blivit varnade om alla hachkakeförsäljare på gatorna kändes det ändå lite märkligt när de kom fram och frågade om man ville köpa något (jag köpte inte). Och inne på museet satt de och packade ner kakorna i portions-stora påsar... Jag åkte omkring med en guidad tur och efter kristiania-look-a-like besökte vi ett sött litet vattenfall innan vi tog oss vidare för att avnjuta en superb BBQ.
Samma kväll befann jag mig i Surfers Paradise. Barfota, i svart sidenkläning och med det långa hår fladdrandes i vinden sprang jag genom stadens gator på jakt efter ett par nya skor. Havanna Flip Flops. Mina förra hade jag glömt kvar på Magnetic Island. Jag fann ett par. Svarta. Och så fann jag en vän med en power-kite. Som en fallskärm, eller en drake. Med långa snören och handtag i ändarna. Vi stod på stranden. Tre stora killar, och lilla jag. Vinden tog tag i i det färgglada tyget, och vad-det-nu-var flög upp i luften som en raket. Kvar på marken stod killen som höll i repen. Han försökte få tillräckligt starka vindar under skärmen, så att även han kunde lyftas upp en bit ovan sandkornen. Men det gick inte så bra. För någon av pågarna. De försökte hoppa upp. Men de såg bara roliga ut där de sprang omkring. Så var det min tur. Lilla jag. Så fort min hjälp-person släppte taget om repen for jag upp i luften. Flög helt okontrollerat fem meter framåt innan jag störtdök på näsan i sanden. När jag hämtat andan upptäckte jag att power-kiten (som jag släppt taget om -i en känslostorm av förvåning, chock och rädsla- under min hastiga flygtur) fastnat i ett träd en bit bort.
Resan slutade lyckligt. Power-kiten räddades ner från grenarna. Och jag for till Brisbane för en blixtvisit hos gamla vänner, innan det var dags att ta flyget tillbaka upp till Cairns.
